Journeyman - Seglingsrapport

När vi för snart två år sedan satte segel på Journeyman för första gången var jag så nervös så jag inte ens vågade stå till rors. Det fick en av segelmakarna göra istället. Det handlade inte så mycket om seglen, utan mer om hur själva båten skulle fungera. Att segel kan behöva rättas till lite efter första provseglingen är man ju van vid, men det skulle varit värre om båten behövde rättas till. Journeyman är ju en prototyp, med en extrem skrovform och ett relativt okonventionellt seglingsplan. Om båten till exempel skulle visa sig obalanserad skulle det bli oerhört arbetsamt och kostsamt att åtgärda.

Nu visade det sig att genuan var ett par centimeter för lång i förliket, vilket gjorde att vi inte kunde hissa den ordentligt. Istället seglade vi på bara kryssfocken, tillsammans med en orevad stor. Det blåste rätt bra, uppåt 24 knop i byarna och båten krängde ordentligt. Att den blev lovgirig i de här förhållandena skulle inte varit så konstigt, men när jag i en by frågade rorsman om det kändes som det var för mycket tryck på rodret svarade han: “Nej då! Det är jag som styr upp i byarna”.

Sedan dess har jag då och då funderat på hur mycket av båtens balans som var tur och hur mycket som var resultat av alla mina uträkningar och analyser och rådfrågningar av ett halvdussin gurus. För faktum är att Journeyman trots det okonventionella segelplanet är sjukt välbalanserad. Efter 12 000 NM har vi aldrig broachat en enda gång. Inte ens med fullt ställ på 296 m2 i rejäla tropiska åskskursbyar. Det är bara att styra emot, så faller båten av snällt och lydigt. Rekordet på segling med låst roder och båten styr sig själv efter vinden är över fyra timmar. Ibland, när jag varit på väg att tappa modet på grund av anhopningen av andra problem under seglingen försöker jag tänka på det här. Att det som är viktigast faktiskt fungerar bäst.

Journeyman är som sagt en prototyp, och jag har tagit varje tillfälle i konstruktionsarbetet att experimentera med olika nya lösningar. Alla experiment har inte blivit lyckade såklart, så det har varit en del problem under resan . En del mindre och ett större konstruktionsfel har ställt till det. Dessutom har jag haft en strid ström av inköpta standardprodukter som havererat under resans gång, vilket tillsammans har gett alldeles för mycket arbete med problemlösning för en njutbar resa. Det verkar ibland som om även dom “fina” leverantörerna i marinproduktsbranschen levererar samma usla Kina-kvalitet som dom billigare...

Seglen då? Dom är byggda för att hålla. Och det har dom gjort. När jag packade ihop förseglen i Uruguay efter 12 000 sjömil kändes de fortfarande i princip som nya. Lik och lattfickor är det som brukar fallera på långfärdssegel, men de är så tufft byggda på de här seglen att de verkade i princip helt oslitna. Duken de är gjorda av, med Spectra-fiber i både scrim och taft, verkar väldigt motståndskraftig. Det som fallerat under resan är lattorna. Två gånger har de genomgående lattorna i storseglet gått av. Jag vet inte varför, eftersom jag i bägge fallen upptäckt skadan med hissat segel, dvs efter att den hänt. Det som verkar hända är att lattan spricker längstgående om den böjs för mycket. Kanske i fladder, kanske mot en lazyjack vid revning. Men en brusten latta är trots allt oerhört mycket lättare att fixa än en skada i seglet. Och de starka lattfickorna har hållit bra, även med brustna lattor i. Jag fick med mig en hel del reservmaterial till lattor, så hittills har det varit enkelt att fixa.

Sista seglingen från Brasiliens Ilha Grande ned till Uruguay var vi bara två personer ombord, och vädret varvarierande och tidvis hårt. Trots det fungerade det problemfritt med alla segelmanövrar. Att ta rev i storen i 35 knop går enkelt. Att bärga det gigantiska Code-0-seglet i hård vind är kanske inte enkelt, men fortfarande väldigt hanterbart, med tanke på den lilla besättningen och ett segel på 186m2. Code-0:an sitter på rulle med ett vridstyvt förlik, och så länge man är ordentlig med fallspänningen rullar den in och ut fint. Däremot blev själva rullen mosad av ankarkättingen i en gigantisk svallvåg när vi låg för ankar på Ascension Island (NEC6T från Profurl, en modell som inte säljs längre, gjord i titan). Den gick inte att reparera, men de hade som tur var sparat några exemplar i reservdelslagret så jag kunde köpa en ny till mycket rimligt pris.

/Jesper Weissglas

Läs mer om Journeyman på www.journeyman.se